En politik för barns bästa eller familjepolitik? Målkonflikter i socialtjänstens arbete med utsatta barn.

Maria Heimer, Elisabet Näsman och Joakim Palme, Uppsala universitet

Studiens syfte har varit att belysa den grundläggande paradox som råder inom den sociala barnavården, nämligen att föräldrars delaktighet prioriteras framför barns delaktighet inom socialtjänsten då barn riskerar att fara illa på grund av brister i hemförhållanden.

Studien gjordes i två kommuner och materialet utgjordes av nästan 700 barnavårdsutredningar under 2012-2013. 46 intervjuer med familjebehandlare och socialsekreterare har också gjorts.

Utsatta barn inom socialtjänsten genomgår en process med tre olika faser; förhandsbedömning, utredning och insats. Studiens resultat pekar på att barns delaktighet försvagas i varje steg under denna process, samtidigt som föräldrars delaktighet stärks. De tre faserna utgör inte en kedja utan är snarare isolerade. Detta bidrar till glapp mellan faserna där problemformuleringen omformuleras för att slutligen mynna ut i en insats som inte passar barnet utan som snarare ska motivera föräldrarna till att arbeta med sina problem. För studiens resultat visade också på att när barn inte får komma till tals, och inte ges möjlighet till att formulera problembeskrivningen, riskerar insatsernas utformning att passa dåligt med de problem som framkommit tidigare i utredningar.

Slutligen poängterades det att det är nödvändigt att skifta perspektiv till fördel för barns delaktighet inför införlivandet av barnkonventionen i svensk lagstiftning.