Medling vid brott – om brottspreventiv förändring och perspektivbyte

Syftet med forskningsprojektet ”Medling vid brott – om brottspreventiv förändring och perspektivbyte” var att belysa medling vid brott utifrån gärningspersoners och brottsutsattas perspektiv, samt att utröna ifall medling vid brott kan bidra till ett brottspreventivt perspektivskifte för deltagarna – framförallt de unga gärningspersonerna. Dvs. har de fått ett annat perspektiv på brottet/konflikten, på den andra parten och på sig själva?

Avsikten med medling vid brott har beskrivits som att skapa en dialog mellan de berörda parterna i en konflikt, och i Sverige är det ett frivilligt komplement till den gängse rättsprocessen. För den unga gärningspersonen beskrivs avsikten med medling vid brott vara att han eller hon ska inse konsekvenserna av sina handlingar, framförallt för den brottsutsatta. För den brottsutsatta är avsikten att han eller hon ska kunna bearbeta händelsen och återfå sin trygghet, genom att ”få ett ansikte” på gärningspersonen. En kvalitativ (etnografisk) metod och ett sociologiskt, symboliskt interaktionistiskt och samtalsanalytiskt, perspektiv har använts i denna studie.

Framförallt G H Meads begrepp ”rolltagande” har applicerats på datamaterialet. Att ”ta den
andres roll” innebär att föreställa sig världen från annan individs perspektiv; att förstå vilken betydelse deras handlingar har för denne.

De fem gärningspersonerna beskriver alla att de upplevt medlingsprocessen – förmöte (vilket sker inför medlingsmötet, då medlaren möter båda parter separat) såväl som
medlingsmöte – som meningsfull, och flertalet framhåller att deltagandet i medlingen
förändrat deras syn på brottet, den brottsutsatte och dem själva. Deltagandet i medling verkar, i dessa fall, vara en viktig del i en större förändrings- och mognadsprocess, där de unga gärningspersonerna förändrat framförallt synen på sig själva, men också tycks ha fått mer tillit till att de brottsutsatta inte ser dem som fiender eller ”monster”, vilket, enligt deras berättelser, har lett till att de kan se på de personer de har utsatt för brott med andra ögon.

De beskriver även det som väsentligt att få ”prata ut” med de brottsutsatta under medlingen, något som de tex inte fått göra under rättegången, enligt deras berättelser. I vår förstudie beskrevs framförallt hur medlare berättade att brottsutsatta kunde ha en bild av gärningspersonen, präglad av rädsla, och att bilden av den andre ”avdemoniserades” genom medling. Det visades t ex vara ”en vanlig kille”, att gärningspersonen också var rädd, hade svårigheter efter brottet osv. I detta fall är det istället gärningspersonerna som berättar att de släppte monsterbilden – men bilden av sig själva som monster, vilken de föreställer sig att den brottsutsatta haft av dem. Benämningen att ”prata ut” skulle med andra ord kunna ses som motsatsen mot att ”prata in”. Vad gärningspersonen tror att den brottsutsatta tänker om dem, har blivit till ett inre budskap som upprepas av jaget (och internaliseras). Det riskerar sedan att läggas (projiceras) på den andre, enligt intervjupersonernas berättelser.

Den enda ”personligt” brottsutsatta individ som intervjuats (pga. metodologiska svårigheter att rekrytera intervjupersoner) upplevde inte medlingsprocessen som meningsfull; den ledde inte till ett positivt perspektivskifte: han började inte se brottet,
gärningspersonen eller sig själv i något annat (mer positivt) ljus efter medlingen. Enligt
tolkningen som görs i studien kan det bero på att mötet med medlaren inte blev något
ömsesidigt rolltagande (varken under förmötet eller medlingsmötet), dvs. den brottsutsatte
kände inte sig förstådd, kände inte tillit och kunde inte heller förstå medlingens syfte eller
betydelse. Parterna (han och gärningspersonen) kommunicerade inte öppet om sina känslor, under medlingen, och det visades finnas viktiga aspekter som inte kom fram som dock uttrycktes under intervjuer med dem. Medlaren tycks inte ha varit lyhörd för de signaler som parterna gav, och styrde, enligt den brottsutsatta, för mycket under mötet. En preliminär slutsats relaterat till detta resultat (vilket även bekräftas utifrån en observation av ett förmöte) är är att om rolltagandet mellan deltagare och medlare ”fungerar”; dvs. mötet upplevs som förtroendeingivande, opartiskt och informativt av deltagaren (brottsutsatt eller gärningsperson) så fungerar ofta även det andra rolltagandet – mötet mellan de båda parterna i medling – bättre.

Den polis som utsatts i tjänsten upplever heller inget perspektivskifte, då han inte tagit illa vid sig av brottet (utan är van som polis att möta dessa slags situationer), men menar ändå att det var väldigt meningsfullt att möta gärningspersonen i medling för att höra dennes ursäkt och att de ”blev personer för varandra”., något som t ex visades genom att gärningspersonen benämnde honom, och den andra polisen, vid namn under rättegången, när han bad om ursäkt. Att den personliga aspekten är väsentlig – att mötas ”som människor” – för att kunna skapa förändring har framhållits av medlare och i reparativ rättviselitteratur, vilket således bekräftas här. Flertalet deltagare i studien har valt att delta i medling ensamma; utan föräldrar eller andra medföljare, vilket här tolkas som en önskan att visa att de är vuxna och kan ta ansvar för sina handlingar (främst gällande gärningspersonerna). Detta var en tydlig skillnad mot vår förstudie där flertalet valde att delta tillsammans med föräldrar. Något som även skilde sig från förstudiens resultat var att fler intervjupersoner (gärningspersoner och medlare) uttrycker ursäkten och förlåtelsen som viktiga att inkludera i medlingen, medan förståelsen (att förklara sitt perspektiv) mellan gärningsperson och brottsutsatt framhölls som viktigare, än ursäkten, i förstudien.
Sammantaget framkom intressanta resultat i forskningsprojektet vilka fördjupade de resultat som framkom i vår förstudie av medling vid brott (Rypi och Burcar 2012). Pga. det begränsade antalet intervjuer, framförallt med brottsutsatta, behövs dock mer material för att undersöka brottsutsattas och gärningspersoners upplevelser – och eventuella perspektivskifte – utav medling. En sådan undersökning kan dock, i nuläget, vara svårt att genomföra eftersom antalet medlingar verkar ha minskat tydligt i Sverige under de senaste (två-tre) åren, men en förhoppning är att denna situation kommer att förändras, och således även forskningsläget.

Ladda ner hela rapporten här Rapport 2015 Medling vid brott – om brottspreventiv förändring och perspektivbyte