”Jag förstod inte vad jag inte visste” – Om att fånga utsatta barns berättelser

För att kunna göra rätt bedömningar behöver både rättsväsendet och socialtjänsten ta del av barns berättelser om vad de har varit med om. Men hur gör man det på rätt sätt, utan att påverka barnet för mycket?

Ann-Christin Cederborg är professor vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Sedan 1996 har hon forskat på hur man fångar utsatta barns berättelser och hon har bland annat skrivit boken ”Att intervjua barn – vägledning för socialsekreterare”.

Det handlar om barn som ofta lever under svåra förhållanden, bland annat ensamkommande flyktingbarn, barn som misstänks fara illa på något sätt eller vara utsatta för brott, till exempel sexuella övergrepp eller barnmisshandel. Det är inte alltid de vill berätta, och det är lätt att den som intervjuar dem styr samtalet för mycket.

– Om man tittar närmare på till exempel polisförhör så ser man att det är mycket ledande frågor som ställs till de här barnen. Och det är inte så man fångar deras berättelser, menar Ann-Christin Cederborg. Det här rör ju ofta allvarliga och viktiga frågor. Då är det direkt störande att man använder sin egen tolkning i en utredning.

Socialsekreterare, flyktinghandläggare, poliser och åklagare är några av de yrkesgrupper som möter de här barnen och som Ann-Christin Cederborg har studerat.

– Många professionella har helt enkelt bristande kunskaper om barn, vad man kan förvänta sig av barn i olika åldrar. De har inte fått lära sig det under sin utbildning.

Öppna frågor

Det finns internationella rekommendationer för hur man ska göra för att få fram barnets version. Det gäller att skapa en situation där barnet kan känna sig tryggt. Intervjuaren måste visa respekt för barnet och anpassa sina frågor så att barnet förstår dem. Samtidigt ska den vuxne undvika att påverka berättelsen. Och det är här det ofta blir fel. Hur gör man om man inte får ställa en fråga som kan påverka berättelsen?

Nyckeln är att ställa öppna frågor, istället för frågor som ska besvaras med ja eller nej eller där barn får förslag på svar. Ann-Christin Cederborg menar att det ofta är just ja-och-nej-frågorna som gör att den som intervjuar halkar in på tolkningar och påståenden eftersom svaren blir begränsande. Och då är det inte säkert att de får ett korrekt svar. Det är barnet som ska berätta.

– Rättsväsendet tror att sammanhängande och detaljerade berättelser är mer trovärdiga. Och om man ska få fram det då gäller det att ställa öppna frågor. Istället för att fråga ”Har din pappa slagit dig?” kan man säga ”Berätta hur du har det hemma?” och sedan avvakta och lyssna på barnets historia. Och låta det ta tid.

Berätta klart

Man ska inte anklaga eller konfrontera barnet under intervjun och det är viktigt att inte hoppa fram och tillbaka mellan olika ämnen. Barnet måste få prata färdigt om en sak i taget. Man måste också veta att man inte kan ställa frågor om tid och plats om barnet är för litet för att förstå.

– Om barnet berättar om hur det har det hemma kanske det utifrån sin ålder och mognad är väldigt fokuserat på att svara på det. Om jag då börjar fråga hur det är i skolan så kan de tappa den här fokuseringen, berättar Ann-Christin. Det gäller att inte vara upptagen av sin egen förståelse utan att verkligen följa barnet och låta det berätta.

Förberedelser viktiga

Det är också viktigt att skaffa sig kunskap om barnets situation och förmåga att berätta innan intervjun. Det kan finnas faktorer som påverkar samtalet som man bör veta innan, till exempel en ADHD-diagnos.

Barn är inte heller alltid motiverade att dela med sig av sin berättelse. De kan vara utsatta för hot eller andra påtryckningar som gör att de tänker att det är bättre att vara tyst än att berätta för då kanske det bara blir värre. De kan också vara rädda för vuxna eller osäkra på om det är en ”snäll tant eller farbror” som det ska prata med. Om barnet inte vill berätta så måste man respektera att det kan finnas skäl till det.

Resultatet av ett samtal är alltid intervjuarens problem, inte barnets, menar Ann-Christin. Inställningen ska vara att ett barn aldrig är en dålig berättare. Om man inte får information för att barnet behöver mer tid att tänka och skapa förtroendet så kan man fortsätta en annan dag eller göra en paus. Det är viktigt att inte stressa barnet att berätta.

– Vi vuxna vet ju mer än vad barnen gör. Vi kan mer. Vi ska ta hand om dem. Men vi måste lyssna på dem först och sedan fatta beslut. Inte tro oss veta allting på förhand.

Utbildar intervjuare

Ann-Christin Cederborg har fått anslag från Socialstyrelsen för att utbilda socialsekreterare i att samtala med barn. Hon har de senaste åren hållit flera utbildningar för olika yrkesgrupper. Men om man jobbat på ett sätt i många år är det inte alltid så lätt att ändra sig.

– Forskningen och praktiken pratar inte alltid med varandra. Nu börjar man förstå inom praktiken att man behöver lära sig mer. Jag tycker att utbildningarna borde ha fångat upp det här tidigare, men nu känner jag att det har vänt och intresset är mycket stort.

Under utbildningarna får deltagarna varva rollspel med riktiga ärenden. Och resultaten är bra:

– Det är roligt att möta de här poliserna och socialsekreterarna som berättar vilken otrolig skillnad de upplever. ”Jag förstod inte vad jag inte visste” kan jag få höra. Och då har de förstått.

Ann-Christin Cederborg hoppas nu att det öppna och strukturerade arbetssättet ska sprida sig över Sverige. Nyligen lockade Allmänna Barnhusets konferens ”Socialtjänstens samtal med barn och unga” över 400 deltagare, så det finns ett stort intresse.

– FNs barnkonvention säger att vi ska lyssna på barnen. Men det kräver en viss insikt i hur man gör det. Och det är inte självklart.

Här kan du ladda ner Ann-Christin Cederborgs bok ”Att intervjua barn. Vägledning för socialsekreterare”